Idag började vi en...

... samarbetsvecka ihop med blivande socionomer, för att vi ska kunna ha en bättre samverkan när vi väl kommer ut i yrkeslivet. Sammanlagt var vi alltså åttio personer som skulle delas in i tretton studiegrupper, som skulle arbeta med varsin fallbeskrivning.

Å allt var frid och fröjd tills jag inser att jag har råkat hamna i samma grupp som en gammal pojkvän. En (av de få) som är av det goda slaget, visserligen, men ändå. Med lite snabb huvudräkning kunde jag konstatera att det var nästan tjugo år sedan vi hade vår lilla romans. Tjugo år!?! Nitton iofs, men tänk att man är så jävla gammal att man ens kan referera så långt tillbaka i tiden.

Men just den här pojkvännen var lite speciell, för han var den första jag var ihop med sedan jag blivit så stor att jag vågat söka mig utanför Kronoparken, och börjat hänga på stan. Dessutom hade jag, som synes, spanat in honom i skolkatalogen låååångt innan.

Och idag... tja, han spelar nog fortfarande i något band. Det är min gissning. Fakta är dock att han bär filtkavaj, har odlat en mustasch och har intellektuella glasögon - och något säger mig att han har druckit en hel del rödtjut under åren. Han skulle även kunna ha en kam i bakfickan utan att jag blir förvånad.

Detta åldrande, vad gör det med oss!?!!