Det här inlägget är helt...

... och hållet en liten hyllning till min finaste syster, Pernilla.

När vi växte upp var vi som hund och katt. Pernilla retade gallfeber på mig varenda dag och retade mig så jag grinade typ jämt. Grinande och snorande och springandes till mamma med en häxskrattande syster i bakgrunden.

Någonstans när jag var runt elva-tolv år åkte vi på husbilssemester med familjen, och det var först då jag och Pernilla kom riktigt nära varandra. Och så har det förblivit sedan dess faktiskt.

Visst, vi kan inte umgås för intensivt för ofta för då ryker några hårtussar igen. Och jag blir hysterisk på henne ibland, och hon svarar med att sitta med näsan i vädret och armarna i kors och sura som en liten unge.

Men hon är fin. Visst är hon! I vått och torrt - ja, jävligt torrt ibland!- finns hon där. Hon räknas som en av de som ligger allra närmast hjärtat. Vi har skrattat och gråtit och förbarmat oss över att vi kommer från en sån jävla tattarfamilj. Och allt från barndomen, allt har jag ju delat med henne. Till och med min första fylla, när hon tyckte att det var lämpligt att jag och min kompis skulle dricka en vinare var på sommarlovet när vi skulle börja sjuan.

Pernilla har alltid gottat sig i att jag varit vildare än henne. Hon har alltid varit glad över att vad hon än gjort kan hon alltid peka på att jag har varit värre. Men hon vill gärna ha en del av kakan också. Hon ville till exempel gärna följa med hem till Piller-Sune för att se vad det var för en filur och hur vi skulle kunna lura honom lite till, men hon ville inte berätta för mamma att hon visst varit med på ett hörn. Och hon kunde ringa och skvallra att jag varit med Kian och Kejwan på stan och varit skitfull... men glömt den lilla detaljen att det var hon som köpt ut.

Och nu har hon alldeles nyss varit här och spenderat jul med oss. Efter ett ganska trist år systermässigt där vi kommit ifrån varandra en del, är jag superglad och tacksam för att ha fått spendera lite quality time med henne, denna bästaste bästa av systrar. Love you! ♥