Jag läser på några...

... olika bloggar om genustänk. Det är mycket intressant, det där. Min ståndpunkt är att jag väljer att INTE kalla barn för prinsar och prinsessor, vare sig mina egna eller andras. Och jag ryser av obehag när jag läser inlägg på facebook där folk hyllar sina PRINCESSOR och inte ens kan stava rätt. Jag tänker att år 2010 kan väl inte prinsessa vara något stt sträva efter - som om prinsessor vore det finaste som finns!

Jag vill att Molly ska få samma lön som en manlig kollega när hon ska ut och jobba. Pojkar och flickor är lika mycket värda. Så långt är de flesta överens.

Men jag vill att Ludvig ska kunna ha en rosa tröja om han tycker att den är fin. Och Love ska kunna komma till dagis med en Dora-docka under armen utan att det är något konstigt. Molly ska kunna spela ishockey om hon tycker det är roligt. Det är sådant jag menar. Barnen ska vara jämnbördiga.

MEN. Här finns ett förbehåll faktiskt. Könsdiskriminering är en jätteviktig fråga, men att behöva skämmas över att flickor i fyraårsåldern vill ha tyllklänningar och leka med Barbie är absurt. Gör man barn "oflickiga" till varje pris så är det samma sak som att säga att tala om att det är fel eller dåligt att vara tjej. Många föräldrar som uppfostrar sina barn helt jämnställt gör dem alltså en otjänst, tycker jag. Ludvig är uppvuxen i polarn o pyrets ränder, men när han kom hem och uttryckligen ville ha Star Wars och Blixen McQueen som de andra pojkarna fick han det. No big deal. End of story.

Man kan inte sudda ut könstillhörighet. Låter man flickor enbart leka med bilar och annat som anses "pojkigt", visar studier att de här bilarna tillslut blir mammabil, pappabil och barnbil. Det är ofrånkomligt. Men låt barn ha tillgång till båda världar. Heja individen.