Igår hade vi en...

... fruktansvärd upplevelse här hemma:

Jag och Molly sitter i soffan och slötittar lite på tv, när vi plötsligt hör Mattias vråla från toaletten. "Men vad är det som händer?," frågar jag och reser mig upp. Då ser jag Mattias backa ut ur rummet med skräckslagen blick.

"Du måste ta hand om det här, Maria," säger han. "Det är en spindel på hållaren till toapappret, du måste gå in och döda den."
"Jaja, lugna ner dig, jag fixar det," svarar jag.
"Men den är stor alltså, den är skitstor."

När jag in på toaletten med kaxiga steg och ser den där spindeln... ja, det vänder sig ut och in i magen på mig och jag ryggar tillbaka. "Det går inte, Mattias. Jag klarar det inte heller. Den är för stor." Jag har aldrig sett en sådan stor husspindel i hela mitt liv! Den är gigantisk. "Det skulle krasa för mycket om jag mosade den, jag kan inte."

Vad gör vi nu? Vem ska ta hand om spindeln? "Får jag gå in och kolla?," frågar Molly.
"Nejnejnej," svarar Mattias. "Vi kan inte störa den. Gud vad jag mår dåligt alltså. Jag kräks snart."
"Jag tar ett kort på den så får du se, Molly," säger jag.
"NEJNEJ!!! Tänk om den flyttar på sig," fortsätter Mattias.
"Men gud, lugna ner dig, jag använder ingen blixt!"

Mattias har vid det här laget börjat panikandas i en papperspåse och sprungit upp på övervåningen där han vandrar omkring som en osalig ande.

Jag, som trots allt är ganska samlad, ringer då till min förträffliga granne Johanna, aka the Spiderlover. Hon var mycket human och fångade upp jätteinsekten och släppte ut honom. Nu väntar Mattias på att han ska komma och knacka på dörren någon kväll.

Och okej... här kommer bilden jag tog för att visa Molly. Kroppen var lika stor som en guldtia ungefär. Vidrig.