...ÄR ju faktiskt inte alltid en dröm att ha och göra med, denna minipojke. Igår när Love skulle ta halsprov, så ursäktade sig sköterskan innan med att han säkert skulle skrika av obehaget. "Det är lugnt," svarade jag. "Jag är ganska van."
Och så rotade hon med topsen och Love skrek. "Ojojoj, stackars liten," sa sköterskan och klappade om honom. "Det gör så ont i en när de små skriker så här." Gör det? tänkte jag. Jajaja. Welcome to my life.
Sedan kom Love in i andra andningen när vi skulle vänta för att få komma in till läkaren igen. Love sprang omkring och skrikpratade som han gör, och jag hyssjade när det lät som värst. Då kom en sköterska och sa att "det gör ingenting, glada barn är som ljuv musik i våra öron." Jag blev jätteglad av att det äntligen var någon som förstod Love, så jag lät honom hållas litegrann. När hon sedan gick förbi igen frågade hon om han alltid är så här förnöjsam?
Tänkte: Moahahaha!!! Verkligen inte.
Svarade: (höll mig för skratt) Ja, han är ett ganska lättsamt barn.
Kände att det kunde vara kul att säga så om Love en gång i livet iallafall.
(Blink BLINK)
1 kommentar:
*fnissar igenkännande*
Skicka en kommentar