Wiiiiie! Då har jag äntligen...

... uppnått den respektabla vuxenåldern. The big 3-0.

Jag föddes på Karlstad BB den 17 december 1979, genom ett planerat kejsarsnitt. Klockan 09.26 såg jag dagens ljus. Jag vägde ca 3,8 kilo vilket var rätt så mycket på den tiden.

På julafton fick vi komma hem - det var standard att ligga kvar en vecka på den tiden. Mamma led av svår julstress. Pappa hade tvingats julpynta, men eftersom det var ett planerat snitt hade även mamma kunnat planera. På baksidan av alla juldukar hade mamma satt fast små lappar, t.ex "Vardagsrumsbordet", "Lilla byrån i hallen" och så vidare, så att pappa inte skulle ta egna initiativ och lägga fel.

Jag skulle heta Emma, och det var bestämt. Men bara några månader innan hade Pernillas bästis Anna-Karin fått en lillasyster som hette Maria. Pernilla ville inte vara sämre hon. Och fråga mig inte varför mamma och pappa gick med på att en femåring helt på eget bevåg ändrade bebisnamnet, men det har väl något med 70-talstänket att göra. Och så var det på den tiden.

Första tre månaderna sov jag. Jag låg ute i vagnen mitt i smällkalla vintern för så var det på den tiden och sov och sov så mamma fick lyfta på täcket med jämna mellanrum för att se att allt stod rätt till. Men sedan kom baksmällan. Jag skrek och skrek och skrek... och skrek lite till.

På den tiden blev mammorna till skrikbebisar erbjudna hjälp. Man fick ju inte amma när man ville heller, så man kunde inte trösta bebisarna med bröstet. Men iallafall blev mamma tilldelad en hemhjälp som skulle komma några timmar några dagar i veckan för att avlasta. Dels kunde mamma få hjälp med matlagning och städning, men också att de kunde gå ut och gå med skrikbebin en stund.

Tanten från kommunen kom bara några gånger. Sedan ställde hon undan disken på fel plats i köksskåpen och det var mer än vad mamma klarade av. Så hon fick sluta. Mamma gick på knäna.

Men det fanns mer hjälp att få! Jag blev inlagd på sjukhus för skrikobservation. Läkarna ville se när jag skrek, och hur, och om det kunde bero på att jag hade ont någonstans. Efter tre dagar blev jag utskriven med diagnosen sällskapssjuk.

Här någonstans kom mamma på den briljanta idén om hur hon skulle få mig att sova! Hon satte hjul på spjälsängen och vaggade mig över tröskeln tills jag somnade. Skönt! Problemet var att jag vaknade igen så fort sängen stod still... detta var början till ett evigt rullande, där pappa fick komma hem efter att ha jobbat natt på taxi för att lösa av mamma och vagga vidare.

Och sedan... ett tu tre har jag fyllt 30. Hurra för mig!