Det är nästan en synd...

... och skam att blogga medan Sverige spelar VM-kval. Eller var det nu var? Nånting viktigt iallafall. Mattias sitter nere och väser av ilska och glädje och jag hyssjar för att inte småpojkarna ska vakna.

Idag har jag varit på återbesök hos min världsbästa frisör Ramadan. Jag insåg ju att jag inte kan leva som en sådan här mörk varelse längre. Slingor, tack. Instruerade noga om att jag inte vill ha Rosing-blondt utan mer pärlblondt utan det gråa. Nåt sånt. Kom hem mkt nöjd.

Har hängt med Fredrik nästan hela dagen också. Helt fantastiskt! Han är gudfar till Love och världens gullegos som skulle bli en fabulös pappa. Men han är inte en sån som vill stoppa snoppen i muttor han, så det blir inga bejbisar.

Man skulle kunna tro att vi är ett kärlekspar. Det är vi nästan!

Och han har mycket god klädsmak.