Försöker ladda över bilder...

... från kameran, men det vill sig inte riktigt. Jag tror att det är för dålig uppkoppling och datorn blir så trött. Så jag provar igen imorgon, för nu ska jag sova. P&K.

Nyss hemkommen från...

... Elton Johns konsert. Klockan är 05.38 svensk tid och jag läser på facebook att Love vaknade klockan 04.15 imorse. Tack gode gud att mormorn är morgonpigg.

Mattias har plockat på sig lite roliga souvenirer från konventet. Tex såna här flådiga smörknivar.

Klar för konsert.

The dream team.

Jag och Mattias

Palle och Titti

Jerker leker självgod översittardirektör.

Elton på storbild.

Elton som en liten prick.

Jag passade på att powernappa lite mot Mattias axel under konserten, men är ändå döende av trötthet. Så nu ska jag gå och sova medan de andra är nere i baren och minglar med Viktiga Människor.

Äntligen framme! Vilken...

... sjukt lång och jobbig resa vi har haft. Ska försöka sammanfatta lite innan vi ska iväg på middag och konsert. Och jag har ju köpt sladd och allt så jag kan dela med mig av lite kort.

Titti och jag åkte till Arlanda vid halv sju på tisdagsmorgonen. Här väntar vi på taxin.

På Arlanda fick vi vänta och vänta. Helt öde och allt inställt. Lite kuslig känsla nästan.

Vid nio fick vi sätta oss på bussar till Oslo. Resan tog lite drygt åtta timmar. När vi kom fram till Gardemoen fick vi stå i kö för att checka in i två och en halv timme. Alla var måttligt roade.

Flygresan gick ganska bra iallafall. Här åker vi mellan terminalerna på Chicagos flygplats O'Hare.

Naturligtvis hade vi missat anslutningsflyget ner till Orlando - men detta lilla problem sköttes otroligt smidigt av SAS personal. Vi fick genast en natt på Hilton O'Hare och matkuponger. Jättefint hotell och sängar to die for!

Imorse åkte vi då vidare till Orlando med första morgonflyget. Och jag känner redan att Florida är min grej. Det är alltså helt fantastiskt här. Jag tror jag kanske måste flytta!

Utsikt från hotellrummet.

Lunch. Allt är XXL, precis som det ska i USA.

Äntligen fick jag träffa Mattias igen! Så här coola är vi ihop.

Livet vid poolen.

Klockan är 05.10 och...

... jag och Titti har tillbringat natten på Radisson Blu. Såklart var vi så smarta att vi låg och bubblade och skrattade om livets alla dråpligheter ända fram till ett. Vi är verkligt pigga nu.

Inser att jag glömt USB-sladden hemma, så det blir lite halvsvårt att föra över kort till datorn denna semester. Men jag ska nog försöka skaffa en ny.

Alternativt kanska jag kan be bussen åka förbi hemma så jag kan hämta den på vägen. Vi ska nämligen transporteras den nätta sträckan Stockholm-Oslo om någon timme. Känns jättekul att flyga från Norge istället. Men man ska väl vara glad att man kommer iväg, antar jag.

Risken är väl ganska överhängande att vi då också missar vårt anslutningsflyg till Orlando när vi väl kommer fram. Men det är ett låååångt senare problem. I'll let you know. Nu väntar jag bara på att Titti ska sätta på sig ansiktet så vi kan gå ner och äta frukost innan detta äventyr startar.

Barnen är bortlämnade, ...

... väskan är packad, lägenheten är städad och jag är redo att åka.

Plötsligt ska då Arlanda stänga ikväll! Men de flesta USA-flighter ska gå som vanligt av någon mystisk anledning. Vet inte mer än så, mer än att jag packar in mig och fröken Titti i bilen och åker till Stockholm snart.

Mattias ringde nyss...

... från Chicago. Efter tusen struligheter så är han faktiskt framme på amerikansk mark.

Och om man läser prognoser så verkar det lätta upp lite. Vi kanske inte kan flyga på onsdag, men iallafall någon dag efter ska det se betydligt bättre ut enligt kvällens rapporter.

Så nu har jag jobbat färdigt inför semestern! Imorgon står tvätt, städ och packning på schemat.

Jag är så nervös över...

... ovissheten kring den här resan att jag kräks snart. Hela dagen har vi gått som på stand-by.

Senaste uppgifterna är att Mattias, Palle och Jerker flyger med SAS till Chicago imorgon - antingen från Oslo eller Stockholm, beroende på huruvida Arlanda öppnat eller ej. Själv ska jag jobba sista dagen och fortsätta hoppashoppashoppas att vindarna fortsätter blåsa rätt så att jag och Titti tar oss iväg på onsdag morgon.

Hela dagen har gått åt...

... till, att vid varje tänkbart tillfälle, springa till datorn och uppdatera aftonbladets och SAS hemsidor angående askmolnet och flyginformationen. Ja, klagosången fortsätter tyvärr.

Så här ser läget ut:

Palle är bokad på måndagsflyget, Mattias och Jerker på tisdagen - och jag och Titti fortfarande på onsdagen. Dock verkar det som om att samtliga dessa plan kommer att bli inställda, om man läser olika rapporteringar.

Människor får boka om sina flygresor, eller få pengarna tillbaka. I vårt fall blir det ingenting alls, eftersom en eventuell återbetalning tillfaller jobbet.

Hotellrummen och hyrbilen är non-refundable - det gick inte att boka på något annat sätt.

Så skulle det inte bli någon resa, har vi liksom ingen tröst i att vi kan åka vid ett senare tillfälle. Vi står isåfall bara på en jävla massa minus för hotell och hyrbil som vi aldrig kommer utnyttja.

Och jag är så sjukt ledsen över det här. När jag har suttit med en feberpojke i famnen den senaste tiden har jag kunnat tänka att "jag uthärdar det här, om tre veckor ligger jag på stranden och solar." Bilen var svindyr att reparera i veckan. Mattias har haft otroligt mycket påställt på jobbet. Och en petitess i sammanhanget: Väskan som dog!

Det har varit personliga saker också. Mammas separation, Mollys problem i skolan och att jag och Mattias haft det tufft på grund av yttre omständigheter. Ja, man jublar inte direkt. Nu känns det bara... ja, för jävligt faktiskt.

Bilder från...

... gårdagens kvällsdejt.

Ludvig visade upp sina Super Mario-skills. Palle var mycket imponerad.

Love ville också sitta med och gosa.

Titti och jag gillar cider.

Och att göra miner.

De här två tycker om varandra!

Det gick snabbt utför - bokstavligt talat - för Jerker.

Och så var det stränga miner med flamsmaja.

Igår kom Palle, Titti och Jerker...

... hit för att dricka gravöl och diskutera vulkanutbrott och vad som fortsättningsvis sker med resan. Som det ser ut nu är det bara mitt och Tittis plan på onsdag morgon som inte är inställt, av de som vårt sällskap var bokade på.

Trots extrema förhållanden verkar SAS ta väl hand om sina resenärer - så gott det går, naturligtvis. Nu är de ombokade till i början av nästa vecka, och så håller vi alla tummar det någonsin går att askan blåser vidare till typ Sibirien.

Hur det än är så blev det en mycket trevlig kväll och samtliga barn somnade inte förrän runt midnatt. Bilder kommer senare!

Molly fick tillåtelse att...

... gå på stan själv en stund igår - tack för alla råd!

Efter en timme ringde hon och frågade om hon fick äta på McDonald's.

Efter en och en halv timme ringde hon och talade om att nya Twilight-filmen har premiär den 30 juni och snälla snälla kan vi gå då?

Efter en timme och fyrtio minuter ringde hon och frågade om de kunde få stanna en halvtimme till, för de hade inte hunnit vara på Lagerhaus. Hihi.

Allt som allt hade allt gått mycket bra, och det var väl inte så farligt kanske!

Det är härligt...

... med debatt! Och fantastiskt med människor som engagerar sig.

Jag förstår faktiskt varför "barnläkaren" läser här, när hon verkar irritera sig så på mitt skrivsätt. Jag läser ju Rosings blogg för att jag tycker att hon är patetisk, så någon slags funktion fyller den ju.

Och det är ju sant i kommentaren - jag är ju lågutbildad. Om jag vore barnläkare skulle jag också slå mig för bröstet och framhäva min egen förträfflighet såklart. Men bara för att jag inte har en massa högskolepoäng innebär det inte att jag är blåst. Eller rasistisk heller för den delen - jag har massor med kompisar från andra länder och har vuxit upp i en mångkulturell stadsdel. Den här personen som kommenterar är uppenbarligen någon som inte känner mig speciellt väl, men kanske själv är ganska fördomsfull?

Jag har aldrig fått kritik för bloggen förut. Jag brukar få höra att jag till och med är lite underhållande! Jag blir jätteglad över beröm såklart. Och lite ledsen för negativitet, men jag står för vad jag skriver, och det här är framförallt en ventil för mig själv. Jag anpassar mig inte för att tillfredställa andra. Take it or leave it. Vedervärdigt eller inte.

Inatt fick jag en kommentar...

... från en "Ida", om mitt inlägg om Ludvigs sjukhusbesök här nedan.

Jag älskar kommentarer, men får vanligtvis inte så mycket negativ feedback - fast det är härligt i sig att folk engagerar sig. Och jag har retat upp människor i stort sett hela mitt liv så det här är ju inget nytt. Men jag tycker att det är så roligt att jag tar av min dyrbara morgontid för att bemöta detta.

Okej.

Ja, han framstod som arabisk eftersom han var det - ja, till och med INNAN han började undersökningen eftersom jag faktiskt såg honom innan han började prata.. Och han såg otäck ut då han hade kall blick och drog inte på munnen överhuvudtaget. Inte det bästa bemötandet tycker jag.

Osar fördomar? Jag gillar inte när jag får träffa läkare som jag knappt förstår, oavsett om de bryter på persiska eller gotländska - du kanske såg på senaste sättet av Solsidan så förstår du vad jag menar? Jag förväntar mig inte heller att du ska visa någon förståelse för min son - vi känner ju inte varandra, du och jag. Jag förväntar mig inte att du ska visa någon sympati alls för ett barn som blir ovarsamt behandlad och får ovanligt ont.

Att imitera hans dåliga svenska... ja, det kanske inte var inläggets bästa sida. Men det gjorde iallafall att man kunde se något humoristiskt i det. Och att min engelska är perfekt har jag aldrig påstått, men jag klarar iallafall av att skriva stor bokstav i början av varje ny mening - en konst i sig!

Och jag håller med om att bloggen blivit lite av en klagosång, men det är är mitt liv och som det ser ut just nu. Jag kans ju inte skriva att allt är en picknick fastän det inte är det - det här är ingen fiktiv blogg.

Det tråkiga - eller kanske det bästa om man tänker efter! - är att du aldrig ens kommer se det här eftersom du skulle sluta läsa nu. Jag kanske inte sörjer din frånvaro direkt. Puss!

Tidigare idag var jag...

... hos urologen på centralsjukhuset med Ludvig. Vi hade tid hos en ung man med arabiskt namn och stort skägg. Han såg lite otäck och osympatisk ut.

"Hej. Mitt namn er XXX XXXXXXX," sa han. "Biretta vad som hent med pojkin."
"Ja, han har ju så trång förhud, så han fick infektioner när han var liten och badade i sjön och fick in sand som var svårt att skölja bort," svarade jag. "Sedan fick vi kortisonkräm som vi skulle smörja med, men det fungerade inte så bra."
"Ja fischtår. Varsegodd och ligg," sa han med en svepande gest mot britsen.
"Lägg dig här, Ludvig, så doktorn får titta på snoppen," uppmanade jag och hjälpte Ludvig upp.

Läkaren tog på sig en latexhandske och kastade en likadan till Ludvig. Vad han nu skulle med den till! Men han blev väl så förskräckt av den här obarnvänliga mannen att han snällt tog emot den.

Jag höll Ludvig i handen och mannen ställde sig emellan oss. På tre sekunder stegrades Ludvigs nervösa gnäll till sådant fruktansvärt gallskrik att jag undrade vad fan som försigick. När läkaren tog ett kliv åt sidan såg jag att han dragit tillbaka hela förhuden. Ludvig hade så ont så han skakade i händerna.

"Ja, det måste bli operasjon," sa mannen. "Di måste dra tillbaka när pojkin bada. Annars det kan bli infektjon."
Jag tittade på honom med svart blick och försökte överrösta Ludvigs skrik. "Ja, men du förstår säkert att jag inte kan dra så här hårt som du gjorde nu när han får så här ont. Du märker ju hur ont han har!"
"Di måste," svarade han kort igen och tog av sig handsken.

Då vände jag mig om och gick, med det gråtande barnet i famnen. Och så gick vi till kiosken och köpte klubba och jag fick lova att doktorn inte skulle vara dum mer.

Ingen sympati, ingen vänlighet och inget sitta på huk och prata med barnet om vad som ska hända. Ingen försiktighet eller lyhördhet. Jävla arsle! Till honom går vi aldrig mer!

Jag är så frustrerad...

... och trött och förvirrad att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Detta vulkanutbrott som nu medför katastrofala följder för alla flyg - så jag vet ju inte hur det blir med Floridaresan nu. Troligtvis kommer Mattias inte iväg på lördag morgon som det var sagt - och vad händer då? Vad händer när luftrummen öppnas igen? Ska alla som fått inställda flyg ha förtur och skjuta fram all flygtrafik? Eller ska man kunna boka om biljetterna - då kommer det ju att vara först till kvarn och överbokningar som heter duga?

Känner mig ganska pissed off, men känner fortfarande hopp för att resan ska bli av på ett eller annt sätt. Det måste bli så. Annars jämnar jag den där jävla ön med marken.

Molly frågade idag om...

... hon fick åka till stan på fredag. Hon vill alltså gå på stan själv, med en kompis.

Får hon det?

Jag kan inte bestämma mig för om det är OK eller inte. Hennes kompis O får och jag älskar den mamman, så jag lutar åt att säga ja.

Hon vill inte åka buss själv, utan bli avsläppt och upphämtad. En timme, kanske två. Hon vill gå och fika. Det är planerna. Hon tar med sig mobilen såklart.

Ja, jag vet inte. Åsikter?

Idag har jag varit på...

... Forex och växlat pengar. Och vilket jävla företag det var!

Egentligen började det hela igår, när jag kom dit första gången. Jag hade glömt att anmäla mitt uttag på banken - vilket jag var tvungen att göra eftersom det var ett såpass högt belopp. Då tänkte jag att jag kan ju ta det på VISA-kortet istället - men när jag kom till Forex gick inte transaktionen igenom då det räknas som ett kontantuttag och inte ett kortköp. Nordea har tydligen någon spärr mot för höga belopp.

Fick tips om att komma med postväxel så skulle allt gå bra, så idag åkte jag till banken och skaffade en sådan. "Här är postväxeln, och här är kvittot som du sparar till dig själv om det skulle hända något," sa banktanten på bred värmländska (hon var ganska bred över baken också).

Så då åkte jag ner till Forex. No problemo. Tjejen - som för övrigt kände igen mig från dagen innan - tog mitt körkort och gick iväg för att ringa banken och kontrollera. När hon kom tillbaka efter tio minuter sa hon att det gick bättre nu... men att jag inte kunde få ut pengarna eftersom jag försökte identifiera mig med ett förlustanmält körkort.

Men whatthefuck!?!!!? Sedan kom jag ju naturligtvis på vad som hänt.

För det var nämligen så att jag anmälde mitt körkort som borttappat, efter att Love kastat frisbee med samtliga mina kort för över ett år sedan. Körkortet och H&M-kortet återfanns aldrig så jag beställde nya. Men när jag och Mattias var i New York i september hade vi tagit med oss den gamla laptopen - och när vi öppnade dragkedjan för att plocka fram den ramlade körkortet ut... så då hade jag plötsligt två körkort.

När jag hade väskincidenten för några veckor sedan förstördes ju även plånboken, så jag har haft alla mina kort och pengar löst sedan dess. Alltsammans har legat huller om buller i en låda i hallen, så jag tog väl fel när jag skulle till banken.

Ju mer jag svamlade om detta, desto mer osannolik lät min historia. Jag hörde själv att jag lät som urtypen för en bedragerska. Men iallafall så åkte jag hem för att hämta det nya körkortet - vilket jag naturligtvis inte hittade i stressen. Så jag roffade åt mig passet istället och tänkte att det går lika bra.

Tillbaka på Forex frågade de mig varför jag inte hade det nya körkortet med mig som identifikation. När jag sa att jag inte hittade det var de tvungna att ringa en massa andra samtal, och jag var tvungen att springa till bilen för att hämta kvittot från banken och hej baberiba. De tog kopior och mumlade och jag började bli stressad över att jag var sen till dagis - men vågade inte säga något, för bedragerskor brukar bli nervösa så jag tänkte att de ringer väl polisen om jag säger att jag måste dra lite hastigt och lustigt.

Tillslut fick jag iallafall mina dollar. Och jag bad så mycket om ursäkt över strulet och att jag verkade så uppjagad. Och så hämtade jag barnen lite för sent, men gillade läget.

PS. Pernilla, du måste berätta för dina arbetskamrater att jag normalt sett inte är så här koko.

Jag kan inte släppa det här...

... med prinsen som blev en gris - see below for details.

Jag tänker att om han hittade min blogg så skulle han naturligtvis tycka att jag åldrats på ett inte helt tillfredsställande sätt, jag heller. Jag har ganska många rynkor. Och man kan väl säga att vi har samma typ av mage, men min är mest fylld av deg och barnafödande.

Och jag tänker tillbaka på tiden då vi träffades. Det hela började egentligen med att min fina tjejkompis A blev ihop med en kille från Stockholm, vars familj hade sommarstuga här. Han var mulatt och ganska lik Henke Larsson, som var mycket hot och poppis då.

När pojkvännen kom tillbaka till huvudstaden skramlade han ihop sina polare och tog med dem hit med lockelsen att det var så himla många brudar i Värmland som var kåta på Stockholmare alltså.

Och vi var väl kanske det. Detta gäng satte iallafall många hjärtan i brand en hel sommar.

Denna man på bilderna heter L. Han var adopterad från Chile - sa han iallafall, han hade lika gärna kommit från Farsta typ. Men man ville ju gärna vara blatte i dessa sammanhang. Vi svenska Kronoparksbarn hade också väldigt svårt för det här. Plötsligt hade rågblonda vänner, som alltid hetat Johansson i efternamn, letat upp någon finsk släkting och bytt efternamn. För man ville ju inte vara svenne in the hood.

Jag var likadan. Att komma dragande med att pappa är en gammal tattare dög såklart inte.

När vi fick en ny kille, Magnus, i klassen sa jag att jag var halvturk. Meral och jag var kusiner. Jag tvingade till och med mamma att sitta i ett hörn och se turkisk och grinig ut. När mamma lagade lasagne hackade jag sönder det lite lätt på tallriken så det såg ut som turkisk sörja, och sa att hon typ lagat nationalrätten. Magnus svalde detta med hull och hår. Kanske inte så konstigt när jag alltid haft ett väldigt starkt arabiskt utseende.

L hade också en vän som led svårt av detta komplex. Han kom från en estnisk familj och såg ut som en liten seriefigur. Han ville så hemskt gärna passa in att han helt plötsligt blev muslim och började slå sin syrra för att hon levde ett för utsvävande liv.

När jag satt och kollade...

... runt lite på facebook igår, blev jag lite förstenad när jag såg att en bekant till mig hade en gammal pojkvän - eller ja, relation - till mig som vän. Inte så konstigt i sig kanske, men han bor i Stockholm och vi har liksom inga gemensamma kompisar - så jag blev väldigt snopen.

Och så var jag ju naturligtvis tvungen att klicka på hans profil för att kolla hur han ser ut nu såhär över femton år senare.

Är det fler som har gjort det här misstaget?

När jag klickar på hans fotoalbum håller jag på att svimma. Den här killen som var så vrålsnygg och cool 1994 och som jag typ var dööökär i, har förvandlats till en riktig padda under åren. Jag satt här och gapade och klickade vidare, kort efter kort på den här ölfeta sliskiga dvärgen som fortfarande tror att han lever mitt i sina glansdagar.

Jag vet att man inte får göra så här, men jag var tvungen för att ni ska förstå.

Just den här posen känns väldigt hård, tycker jag.

Han har tydligen väldigt coola kompisar också. Jag önskar att ni kunde se deras ansiktsuttryck!

Det här med att knyta näven och vråla tufft känns som en favorit...

... som sagt... fast här är han väl dubbeltuff med TVÅ knytna nävar och ett morrande som heter duga.

Denna goa kropp går inte av för hackor!

Jag blir sittande...

... här vid datorn halva kvällen tror jag, trots att det är "Marias tv-kväll" som Mattias kallar det. Men jag lyckas inte få Love att somna. Han är på strålande humör.

Det var en timme och fyrtiofem minuter sedan vi sa gonatt. Och det var tyst därinne ganska länge, tills jag hörde ett ihärdigt skramlande. När jag kikade in stod Love vid miniköket och stekte plåster i en plaststekpanna.

Och han lurar in mig på rummet genom att ropa att något är borta, men när jag kommer in ligger han i sängen och småskrattar åt min dumhet.

Så det här blir en lång kväll. Men himlans skönt att han äntligen verkar pigg på riktigt.